HUR FÖRSAMLINGEN VÄXER 2005 10 02
Text: Apg 2: 44-47, 1 Kor 3:5-6

I våras höll jag en serie på nio predikningar som handlar om hur församlingen växer. Dessa nio faktorer är inte påhittade utan är kyrkohistoriskt belagda. Man kan avläsa dessa faktorer i statistik. Samtidigt kan man undra: är det så enkelt? Är det så att om vi lyckas hålla en god och sund standard kring dessa faktorer så växer vår gemenskap? Man kan använda statistik på många sätt och här kan man nog inte dra den enkla slutsatsen.
Dessutom vet jag inte om vi lever upp till alla punkterna. Är vi öppna för alla människor? Lider vi för Kristus? Är vi en bedjande gemenskap? Har vi attityden av att vara beroende av den helige Ande? Visst finns det utmaningar för oss som enskilda och som gemenskap.
Man kan tala om att vara Jesuscentrerad. Vilken bild av Jesus tänker vi på när vi vill vara lika honom? (4 BILDER) Vilka är vi?

Det är naturligt i Guds rike att församlingen växer, för människor behöver det som Gud har att ge och människor behöver det som Gud vill ge genom en lokal gemenskap. Släpper vi fram det som Gud vill ge? Är du och jag kanaler för det som Gud vill ge och göra?

Att vår gemenskap här på Råå inte växer, kan man tolka på två sätt. Det ena är att Gud har gått vidare och inte behöver oss längre. Så tror inte jag och det kan jag inte se i Bibeln att Gud skulle göra så. Det andra tolkningssättet är att vi inte lever i de förutsättningar som behövs för att nya människor ska läggas till vår gemenskap. Och samtidigt - det är Gud som ger växten. Det är Gud som ger växten och inte vi. Det behöver alltså råda en balans mellan prestation och förtröstan på Gud.
För två veckor sedan hade vi besök av Stefan Nordström från Karlshamn och han berättade om NFU, Naturlig Församlingsutveckling. Bilden av en vattentunna där en del av stavarna är sönder är en bra bild. Man kan inte fylla tunnan högre upp än vad den lägsta staven tillåter. Vilken är vår lägsta stav? Kanske man inte ska se olika stavar och faktorer som förutsättningar för tillväxt utan i stället tänker man på trasiga stavar som hinder för tillväxt. Vilka stavar är trasiga hos oss? Vilka är våra svaga punkter och hur står vi i vägen för Guds verk?
Samtidigt ger Nya Testamentet uttryck för något helt annat. Paulus ägnar större delen av 2 Korintierbrevet åt att Guds kraft fullkomnas och synliggörs i vår svaghet. T.ex. skriver han i kapitel 4 vers 7 och framåt: Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er.
Problemen är komplexa och dubbeltydiga. Det är å ena sidan och å andra sidan. Poängen är: vi behöver jobba med detta. Vad är vår kallelse, hur ska vi förverkliga den och hur kan vi låta bli att vara ett hinder för Guds verk? Samtidigt måste tanken om att det är Gud som ger växten leva.
Tror vi på Gud? Tror vi att han älskar oss och har en uppgift för oss? Tror vi Gud om att kunna röra vid alla människor? Vi får säga som pojkens far i Mark 9:24: Jag tror. Hjälp min otro!
Kom Jesus! Kom helige Ande! Förbarma dig över människorna och förbarma dig över oss! Amen


TILLBAKA