FÖRESTÄLLNINGAR OM LIVET 2004 08 22
Text: Amos 5:21-24

Amos: Herde från Tekoa, en mil söder om Betlehem
Levde i mitten på 700-talet f.Kr.
Två år före jordbävningen, står det, såg Amos syner angående Israel.
Han var från sydriket Juda men fick profetera mot nordriket Israel. Det var en glanstid för de två rikena.
Hela landet levde i en sorglös tid, en storhetstid där man unnade sig allt och inte såg farorna i eller runt om landet.
Det blev också ett moraliskt förfall. Man lånade ut pengar till höga räntor, en del människor fick svälta, man fuskade gärna med mått och vikt, man drack väldigt mycket.
Samtidigt fanns det en iver i gudsdyrkan. Man höll kultfester, man gav tionde, man frambar sina offer.
Men gudsrelationen var som ett skal utan kärna, och tillbedjan av den sanne Guden blev alltmer uppblandad med främmande gudsdyrkan.
Det finns en mörk och en ljus sida hos Amos. Han dundrar som åskan över förfallet, men ger också hopp om upprättelse. En spännande profet.

När man föds in i ett sådant sammanhang så ärver man en föreställningsvärld, man ärver ett beteende, och ett synsätt - i världen men också i kyrkan. Man ärver också fromheten.
Fromhet: en föreställning om hur man ska förhålla sig till Gud.
Livet kan egentligen inte bygga på våra föreställningar, det händer ändå.
I texten talar Herren hårt mot Israel. Han är trött på deras fester och deras offer. Gud ser bara skal men ingen kärna, yta men inget innehåll.
Israels liv har formats efter föreställningar om hur saker ska vara, i stället för att låta gudsrelationen, samspelet mellan Gud och människa, vara det som formar dagen.
I vår tid kan vi tala om att Jesus vill vara både stjärnan och kärnan - (långt fram och inuti).
Äkta och falsk fromhet. Det finns bara fromhet - bra eller dålig.
Ny rubrik är "Tro och liv".

Har Gud behag till oss och det vi gör, som församling och som enskilda? Vår trosutövning ser ju inte ut som den i Pingstkyrkan eller den i Adolfsbergskyrkan. Varför gör vi som vi gör? Vad har format vårt beteende?
Gud har inte slutat att tala till oss. Har vi slutat att lyssna? Att bedja är ju att samtala med Gud så som vi samtalar med varandra. Vilket innehållsligt utrymme ger vi Gud att tala?
Kommunikation: envägs + envägs
tjänstemannen i Åstorp
alla sedda, alla hörda (inte alla talat)

Det är jobbigt att umgås med Gud, liksom det är jobbigt att vara gift. Man måste ändra på sig för att det ska fungera. Man växer samman.
När livet har reducerats till föreställningar och förutfattade meningar om hur livet ska levas, då är vi illa ute.
Där kommer Amos in.
Höstens predikan ska handla om uppbrott på olika sätt. Poängen är att vi ska bryta upp från det förutfattade och börja se och höra vad Gud vill i vår situation.
Jag tror att han har en plan för den här församlingen, men jag tror inte att det är självklart att vi hittar den planen.
Men Gud är en levande Gud honom kan vi tala med och umgås med. Låt oss lyssna i stället för att lägga orden i munnen på honom. Det finns en sak som vi kan veta, och det är att i och genom Jesus älskar Gud oss oändligt. Vi behöver aldrig tveka om Jesus. Han är stjärnan och kärnan i kristendomen, och han vill vara det i våra liv och i vår gemenskap.
Amen

TILLBAKA