ANDLIGT OCH RELIGIÖST UPPBROTT 2004 09 05
Text: Fil 3:3-11

Det är hemska saker som har hänt borta i Ryssland. Hur kan man få för sig att ta gisslan, små barn, och sedan ordna så att över 300 människor omkommer? Det måste ju vara så att terroristerna gör detta och offrar sina egna liv för något som de tycker är rätt. Det finns en förvriden och pervers idealism bakom det hela, att man vill få rätsida på det som Sovjetstaten och Ryssland har ställt till med. En sak kan man i alla fall säga: de är hängivna sin sak och de gör allt för att nå sitt mål. Det som de uppnår är lidande, död och förstörelse. De upplever det som deras kallelse. Den är inte från Gud.
Vi har en kallelse från Gud. Den borde vara enklare att utföra. Det borde vara lättare att motivera kristna att leva i sin kallelse. Tyvärr är inte alltid det fallet.
Paulus levde i en kallelse. Den handlade om att förfölja kristna och omintetgöra kristendomen. Paulus var ivrig i detta, för han älskade Gud. Ivrig och oklanderlig, säger han om sig själv i texten. Paulus hade en stark övertygelse om att han var på rätt väg, och han gick verkligen den vägen.
Men en dag får han möta Jesus, och allt ställs på ända. Hans uppbrott blir radikalt, för det är inte bara synderna som finns på minussidan i Paulus tankar. Där sätter han också sådant som en människa med all rätt skulle kunna vara stolt över. Varför? Jo, för att han har funnit något som var värt så mycket mer. Han har funnit Jesus. Detta tema återkommer Paulus ofta till i sina brev.
Mycket blev nytt när Jesus kom. Många traditioner och företeelser ifrågasattes eller avskaffades. Tänk bara på vad Jesus sa om budorden: "Ni har hört att det är sagt: Du skall inte begå äktenskaps-brott. Jag säger er: Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta."
Saker och ting förblev inte längre vad de varit när Jesus kom. Det blev ett fokus på Jesus och livet i honom som saknar motstycke.
Detta fokus saknar jag ofta hos kristna idag. Vi har en tidsanda som uppmuntrar oss att ifrågasätta om hängivenheten till Jesus verkligen är sund kristendom. Vi går hellre en konstkurs än att prioritera en bönegrupp.
Och det blir viktigare att vaka över traditionen och hur man alltid har brukat göra, än att fråga efter vad det innebär att följa Jesus i den här tiden. Detta är en punkt som jag vill poängtera idag, och jag frågar: är det viktigare att följa EFS-traditionen och kanske vara lojal mot Svenska Kyrkan - snarare än att följa Jesus idag? Du kanske tycker att det är samma sak, men hur kan vi veta det? Frågan är var vi har vår lojalitet och vår kärlek. Är det hos Jesus eller hos den tradition som vi har vuxit upp med?
Varje väckelse har inneburit nya vägar. Man slår nytt vin i nya läglar, säger Jesus. När EFS bildades så bröt man delvis med Svenska Kyrkan. Man upplevde det som ett nödvändigt och Gud behagligt uppbrott. Tyvärr har vi idag en tidsanda som påverkar oss till att inte göra sådana uppbrott. Ingen vill kallas fanatiker, ingen vill gå mot strömmen.
Visst har vi en rikedom i traditionen och visst är det gott att göra som man brukar med olika saker. Men Paulus reflekterade så här i Kolosserbrevet: "Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. Allt detta är bara en skugga av det som skulle komma, men verkligheten själv är Kristus." Kol 2:16-17 Paulus talade bl.a. om den heliga Sabbaten. Våra traditioner är som skuggor jämfört med honom som är världens ljus.
Paulus uppbrott var inte bara andligt och religiöst. Det var också ett uppbrott från sådant som han höll väldigt kärt. Han hade två medborgarskap - judiskt och romerskt. Han levde i stora världen som en populär rabbin och skriftlärd. Nu fick Jesus honom att välja ett liv som dåre i världen, för korset är en dårskap för världen. Varför gjorde han detta val? Jo, för han insåg att allt det goda och alla de fina egenskaper som fanns inom honom, kom visserligen till uttryck, men regisserades av fel person. Det var inte Jesus, det var traditionen och hans egna ambitioner. Vi behöver vara vaksamma på vad det är som egentligen driver oss eller håller oss tillbaka.
Jag är övertygad om att det finns kallelser och utmaningar för oss som enskilda och som kristen gemenskap. Det kommer att vara uppenbart för dem som vill se. Men de största utmaningarna kommer inte att handla om vilka verksamheter vi ska ha, utan de kommer att handla om vår relation till Herren. När Paulus, på väg till Damaskus och så dramatiskt fick möta Jesus, så fick han inte frågan: Varför förföljer du mina lärjungar, utan frågan han fick var: "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" "Jag är Jesus, den som du förföljer." Jesus tog det väldigt personligt. Men det var väl bara för att han inte hade varit en kristen tidigare? Sådant råkar väl inte en kristen ut för? Vi har väl vårt på det torra?
Paulus har mycket att förebrå de kristna i Galatien. Bl.a. skriver han: "Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro? Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet?"
Vi kan tyvärr konstatera att vi är en åldrande församling. Men det kan aldrig vara en ursäkt för att inte behöva vara lyhörd och uppmärksam på Guds vägar idag. Vi behöver dra upp tältpinnarna och gå vidare med Jesus. Det är vår enda möjlighet att få vara kvar i vår kallelse.
För Paulus blev det dramatiskt och smärtsamt, men välsignat. Exakt vad vi ska göra kan jag inte säga idag, men vi behöver komma till den punkten där vi är beredda att ge upp allt för det som är långt mera värt, kunskapen om Kristus Jesus, vår Herre.

TILLBAKA