TRO - EN RELATION 2005 01 02
Text: Jes 31:4-5

Världen krymper och växer på samma gång. På Nya Testamentets tid var medelhavsländerna hela världen. För Paulus tog det månader att komma från östra Medelhavet till Rom. Idag tar vi oss runt till andra sidan jordklotet på 15 timmar. Så har man rapporterat på tv den sista veckan.
Hur många människor kände man på Bibelns tid? Jag vet inte, men troligen inte så många. I det svenska bondesamhället hade man få relationer. Man kan tala om relationsled. Man känner någon som i sin tur känner någon. Det blir två relationsled. Det sägs att man med sju relationssteg har förbindelse med alla människor på hela jordklotet. Jag förmodar att ni alla vet vem Beatlesmedlemmen Paul McCartney är. Mellan honom och mig är det tre personer. Världen är både liten och stor. Så har det nog alltid varit i människors tankevärld.
Himmelens Gud är både nära och fjärran. Mellan honom och mig finns bara en, och det är Jesus Kristus. Svindlande tanke.
Den senaste veckan har vi alla fått uppleva hur stor tillvaron är och hur små vi människor är. Vi har fått uppleva makter så stora att ingen hade kunnat ana. Och vi kan undra tillsammans med psalmisten: Ps 8:4 Vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?
Det är en gåtfull värld vi lever i. Det är en förunderlig Gud vi har. Vår ärkebiskop sa så här i tv: Förr trodde alla i vårt land på Gud. Man levde i Gud och trodde att han stod bakom både gott och ont i våra liv. Det är inte många som tror så längre. Slut citat. Det är inte Gud som står bakom det onda som sker. Gud är god. Han är en beskyddare och en Frälsare. Han räddar oss från det onda. Kan man tro på det en vecka efter vågen?
I en av dagens texter, Jes 31:4-5 läser vi: Ty så har Herren sagt till mig: Som ett lejon ryter, ett ungt lejon över sitt rov, och inte skräms bort av herdarnas rop eller räds för deras larm, när de i mängd samlas dit, så skall Herren Sebaot fara ned för att strida på Sions berg och uppe på dess höjd. Som fågeln breder ut sina vingar, så skall Herren Sebaot beskydda Jerusalem. Han skall beskydda och hjälpa, han skall skona och rädda.
Hur får man ihop det här? Hur kan någon tro på en hjälpande och beskyddande Gud efter den senaste veckan?
Förr levde man i nära relationer. Idag lever vi nära teknologierna. Även Gud blir ett slags instrument eller verktyg som ska fungera för vårt bästa. När verktyget inte fungerar som vi vill så blir vi förvirrade. "Det finns ingen Gud"
Vi behöver inte återerövra bilden av en Gud som står bakom allt som sker, men vi behöver låta oss återerövras av himmelens Gud till en nära och personlig relation. I relationen finns många svar - kanske inte alla, och inte alltid svar för vårt intellekt, inte alltid resonabelt, men just i relationen.
De här dagarna lider och sörjer vi tillsammans med många människor. Kanske någon av oss känner någon som är saknad eller avliden.. Vi kan inte och behöver inte ha svar på frågorna varför och hur. Det finns inga heltäckande svar som vi kan ge. Frågorna är för stora för oss alla. Vilket svar skulle kunna ersätta en saknad och sörjd människa? Men vi kan bry oss om och vi kan älska. Vi kan ge av det vi har, pengar, tid, omtanke och ibland något särskilt kunnande.
Men frågorna och lidandet då? Svaren då? Vi får konstatera att även om vi kan ta oss runt jorden på ett dygn eller så, så är den väldigt stor och vi är väldigt små.
Gud är ännu större. Gud kan vidröra universums alla hörn på en och samma gång. Men han var också ett litet barn i en krubba. Han var också en människa som hängde på ett kors. Han ÄR Herre och Frälsare i Jesus Kristus.
Det är inte frågorna och svaren som är Jesu ärende till oss. Det har det aldrig varit. Men han öppnar sin famn för oss. I famnen ser vi två sårmärkta händer. I hans ansikte ser vi två tårdränkta ögon. Vi hör ett "Kom". "Kom till mig". Det är som om han säger att han är ett svar.
Jag vill inte förringa något lidande. Jag vill inte förringa eller ta ifrån någon rätten att fråga "Varför". Jag vill inte förebrå den som är arg på Gud. En människa ska aldrig behöva förneka hur hon känner.
Men jag vill peka på den öppna famnen och de tårdränkta ögonen. Och jag ber Gud om hjälp att med mitt liv kunna visa på den famnen.
Det är kyrkans uppgift - först att vara en famn - och så peka på hans famn. Det finns svar, men inte alltid för hjärnan - för förståndet. Svaren är i relationen, hjärta till hjärta. Svaren finns i hjärterelationen till Jesus. Ingen kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.

TILLBAKA