KEJSARENS NYA KLÄDER 2005 02 27
Text: Upp 3:14-19

Nu ska jag berätta en saga. Du känner säkert igen den, men lyssna ändå.
Det var en kung som älskade kläder. Han var alltid på marknaden för att hitta något nytt, exotiskt och modernt. En dag kom det två svindlare som fick höra om kungens besatthet när det gällde kläder. Dom sa att dom var vävare som gjorde ett märkligt tyg med magiska egenskaper. För dom som var kloka och som hade känsla för klädmode var tyget fantastiskt vackert, men för dom okunniga och dumma var tyget osynligt. Naturligtvis var kungen tvungen att ha en kostym gjord av det märkliga tyget. Han anställde de båda svindlarna och de började med en stor uppvisning i att väva tyget och göra en kostym till kungen. När någon kom för att titta gjorde svindlarna stor affär av att hålla upp tyget och hänföras av tygets skönhet. Alla höll givetvis med om att tyget var mycket vackert eftersom de inte ville framstå som okunniga och dumma.
Till slut kom dagen då kungen skulle bära sina nya kläder. Han skulle gå i spetsen för en stor procession med sin nya kostym. Svindlarna talade om och låtsades att kostymen passade perfekt på kungen. Och även om kungen var alldeles naken så beundrade alla, inklusive kungen själv, hans nya kostym. Allmänheten som hade fått höra om tygets magiska egenskaper väntade ivrigt att få se kostymen på kungen. Du vet förstås hur sagan slutar. Medan alla vuxna spelade med i bedrägeriet så var det en liten pojke som sa sanningen: Kungen, sa han, har ju inga kläder på sig. Och det var sant. Alla visste det, även kungen.
Men, ovillig att erkänna det, fortsatte han processionen med den illusionen att alla som trodde han var naken var okunniga och dumma. I staden Laodikeia var en församling förblindad av ett sort bedrägeri. Man utförde sin tjänst i staden i tron att man var klädd i Guds finaste kläder. Det var en rik församling. Medlemmarna kom i fina vagnar, kören hade vackra dräkter, gudstjänsten fick alla att känna sig väl till mods och alla blev uppmuntrade. Alla de fina och betydelsefulla människorna kom till kyrkan och aldrig hörde man pastorn förarga någon med sin predikan. Man var stolt över sin kyrka. De trodde att alla kunde se deras välstånd och att de inte behövde något. Bara de okunniga och dumma, de avundsjuka, såg något annat. Så trodde man. Men liksom den lille pojken sa Jesus: Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.
En liten pojke på en bondgård såg sin mamma stå och nacka kycklingar vid slakten. När hon släppte kycklingarna så sprang dom omkring en stund på gården utan huvud. Pojken fann detta mycket märkligt och frågade sin mamma varför det var så. Mamman svarade: "Dom vet inte att dom är döda ännu."
Vänner, låt oss inte ta för givet att allt står väl till bara för att det verkar så på ytan. Låt oss ge uttryck för det som vi alla vet, kloka eller okunniga, att vi har svårt att utföra vår uppgift som församling. Vi når inte nya människor, vi behåller inte ungdomarna. Vi är inte så hängivna i gudstjänsterna att det attraherar många och får några att värja sig. Vad finns det att reagera på hos oss? Men jag ska vara rättvis och erkänna att jag ser mycket kärlek och omsorg i den här gemenskapen. Det är stort och det är viktigt.
Men man kan aldrig slå sig till ro med att allt går bra och slappna av och ta det lugnt. Då går det baklänges.
Jesus ger rådet att hos honom köpa guld som renats i eld, vita kläder och salva för ögonen. Det var just sådana produkter som tillverkades i Laodikeia. Det renade guldet hade man tagit bort den slaggen ur. Det handlar om det allra värdefullaste - frälsningen i Jesus Kristus. De vita kläderna är en symbol för rättfärdigheten från Gud, dvs. att man har det rätt ställt med Gud och lever ett i alla stycket rätt liv. Salvan handlade om ögonsalva som tillverkades i staden, men här om salva som botar andlig blindhet.
Det som församlingen måste skaffa sig handlar också om de andliga gåvor som Kristus ger. De är viktiga redskap i tjänsten, men också ett uttryck för att en sund process pågår - att vi tar emot från Gud och ger vidare. Gör vi det? Tar vi emot från Gud och ger vi vidare?
Låt oss vara ärliga och uppriktiga när vi rannsakar oss, men låt oss samtidigt ta rådet från Jesus. Det finns saker att köpa från honom. Priset är våra egna liv men han betalade med sitt liv. Låt oss ödmjukt och ärligt se vad dessa gåvor handlar om för oss Vad är det vi saknar, som Bibeln berättar om när det gäller församlingen? Behöver vi söka den helige Ande? Kan vi vara öppna nog för att ta emot det som Gud räcker oss?
Ondskan är bedräglig. Den gör inget väsen av sig utan är nöjd med att vi är sömniga och passiva, att vi inte utför vår tjänst som vi ska. Då uppnår den onde sina syften. Men vi vill något annat, eller hur? Våra kläder ska vittna om Jesus och vår andliga syn ska vara skarp och kunna se sanningen om allt. Då vet vi hur vi ska be och agera.
Att leva av Jesus och till Jesus i den helige Andes kraft är stort och rikt. Då är man varken kall eller ljummen, man är varm - ibland behagligt varm, till tröst och omtanke, ibland skållhet, till förmaning och kamp. Men det är Jesus det handlar om. Salvan eller oljan, den helige Ande, hjälper oss att se Jesus på ett nytt sätt. Då ser vi också oss själva på ett nytt sätt.
När vi ber tillsammans så ger vi Gud tillfälle att dra i de rätta trådarna hos oss. Han förvandlar och vi låter det ske - med Jesu nya kläder.

TILLBAKA